1.
Du bar ditt kors, o Jesus mild,
då dödens väg du trädde,
till frälsning för den värld som vild
och full av hat dig hädde.
O kärleks höjd!
Du blöder böjd
för dem som dig förföljer.
2.
Du bar ditt kors. Då bar du ock
med världens skulder mina.
Och bland de otacksammas flock,
som du vill nämna dina,
är också jag
fast dag från dag
din kärlek mig besöker.
3.
Du bar ditt kors. Din härlighet,
som alla himlar prisar,
din makt, som icke gränser vet,
du lade av, att visa
att intet finns,
som icke vinns
av kärleken som lider.
4.
Du bar ditt kors. Så lär ock mig,
o segerhjälte, vinna
och uppå korsets helga stig
till himlamålet hinna.
Då är min själ
förvarad väl
och lever i din kärlek.
Erik Gustaf Geijer (1783–1847) föddes i Ransäters herrgård. I 16-årsåldern avlade han studentexamen i Uppsala, där han fortsatte studera. Vid 20 års ålder skrev han Äreminne över Sten Sture den äldre och belönades med Svenska Akademiens stora pris. År 1817 blev han professor i historia. Han var en därtill filosof, författare, skald och kompositör, sammantaget en av den svenska kulturens stora gestalter. Geijers starka betonande av det kristna kärleksbudet ledde honom småningom ut mot den politiska vänstern, vilket väckte ett stort uppseende. Många vänner tog avstånd från honom. Hans slutliga hållning har betecknats som kristen socialism. Passionspsalmen trycktes första gången i 1819 års psalmbok.
Kompositör
Melodins kompositör är okänd. Melodin hör ursprungligen till passionspsalmen "So gehst du nun, mein Jesu, hin, / den Tod für mich zu leiden". Psalmen trycktes i Darmstädtisches Gesangbuch 1699.
Innehåll
Följande uttryck i Geijers psalm är centrala för honom: "[Det] intet finns / som icke vinns / av kärleken som lider." Kristen tro var för Geijer något ofrånkomligt, och denna ofrånkomlighet ligger just i den kristna osjälviska kärleken. Psalmen har en stark biblisk anknytning. Den tredje strofen exempelvis pekar på det berömda stället i Filipperbrevet 2, där aposteln skriver om Jesus: hur han som var Gud avstod från allt och blev som en av oss. När Gud hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden på korset. Detta var den yttersta kärleken, en kärlek som endast Gud kan visa.