Fanny Crosby 1875. Övers. Erik Nyström 1878. | Melodi: Robert Lowry 1875.
Psalmhistoria
Textförfattare
Francis Jane (Fanny) Crosby van Alstyne (1820-1915) har sagts vara den engelsktalande världens Lina Sandell. Hon var ändå långt mer produktiv och skrev bortåt 8 000 sånger.
Enligt Bernard Ruffins biografi drabbades hon som baby av en svår ögoninflammation. En man som utgav sig för att vara läkare försökte bota hennes ögon genom heta omslag. Föräldrarna förskräcktes över behandlingen, men "läkaren" ansåg att det heta skulle bota inflammationen. Resultatet var att den lilla flickan blev fullständigt blind. Hon var emellertid en levnadsglad liten flicka. Som åttaåring kunde hon dikta (enligt översättning i Lennart Linder: Väckelsesång och läsarpsalm):
"O hur lycklig jag dock är, fastän jag ej kan se.
Jag har bestämt beslutat mig att vara nöjd och le."
Personer som mist något sinne brukar för det mesta kunna kompensera det som fattas. Så hade Fanny Crosby en stark koncentrationsförmåga och ett mycket gott minne. Hon växte upp i ett varmt kristet hem. Tidigt kom hon att lära sig många kapitel i Bibeln utantill. Som femtonåring började hon i New Yorks blindinstitut, och där upptäcktes hennes litterära begåvning. Vid 22 års ålder blev hon själv lärare vid institutet. År 1855 gifte hon sig med en kollega, Alexander Van Alstyne.
Först vid 44 års ålder började hon, på uppmaning av kompositören William Bradbury, skriva andliga sånger. Tidigare hade hon skrivit dikter av allmänt innehåll och hyllningsdikter, bl.a. för tre presidenter som besökte institutet. Det sägs att Fanny Crosbys goda minne gjorde att hon aldrig behövde skriva ner något under författarprocessen. Allt utformades, bearbetades och putsades inne i hennes huvud. Efter det var det bara att diktera en färdig sång.
Fanny Crosby stod i kontakt med många kompositörer och sångare, bl.a. den berömda predikant-sångarevangelist-duon Dwight L. Moody och Ira David Sankey. I synnerhet med Sankey (1840-1908) lär hon ha suttit många timmar för att skapa nya sånger. Att få Sankey som "sångspridare" var en stor förmån. Hans sång gjorde stort intryck. Nathan Söderblom hörde på 1890-talet Sankey sjunga och beskrev händelsen så här (citat enligt Tor Andræ):
"Sankey slog sig ned vid orgelharmoniet. Den väldiga rösten hade med åren blivit skrällig och hård. Men vad som fattades i klang och fägring ersatte den gamle sångaren med ett nästan våldsamt patos, som växlade från en viskning till ett dånande forte och som även gick obarmhärtigt löst på det suckande harmoniet."
Många av Fanny Crosbys sånger har översatts till svenska. En av översättarna var Erik Nyström (1842-1907). Denna sång, vars original publicerades 1875, översatte han redan 1878 för samlingen "Sånger till Lammets lof".
Kompositör
Robert Lowry (1826-1899) var född i Philadelpia. Han verkade som baptistpastor bl.a. i New York och Brooklyn. Hans musikintresse ledde också till att han fungerade som utgivare av söndagsskolsånger hos en musikförläggare. År 1876 blev han professor i retorik vid Bucknell University i Brooklyn. Han återgick dock efter sex år som professor till pastorstjänst, denna gång i New Jersey, där han också avled.
Innehåll
I originalet "All the way my Savior leads me (alla strofer börjar på detta sätt) heter det i första versen: "Can I doubt his tender mercy, / Who through life has been my Guide?" (Kan jag tvivla på hans kärleksfulla barmhärtighet, / som genom livet har varit min Vägledare?) När Fanny Crosby som blind gick på nya okända vägar fick hon lita på att någon annan kunde ge henne säker ledning. Detta blev en bild för Guds trygga ledning genom livet. Raderna lyder i Nystöms översättning: "Kan jag tvivla på hans godhet, / när jag på hans ledning ser?"
Så är också första raden i varje strof i originalet en påminnelse om att ingen människa kan se något framför sig på vägen genom livet. Ingen vet vad en dag för med sig. Man ser inte den kommande timmen eller minuten. Varje människa behöver Frälsaren som ledsagare på vägen till himlen. Det spelar ingen roll om de kroppsliga ögonen är seende eller blinda.
Birgitta Sarelin
Referenslitteratur