Karl Gustaf Emil Liedgren 1919. | Melodi: Adam Drese 1698.
Psalmhistoria
Textförfattare
Emil Liedgren föddes den 21 februari 1879 i Rystad i Östergötland och dog den 9 september 1963 i Västerås.
Liedgren förknippas framför allt med psalmforskning och psalmdiktning. Till yrket var han lärare i kristendomskunskap, bl.a. läroverksadjunkt i Örebro och lektor i Västerås. Liedgren skall ha varit en av sin tids främsta kristendomslärare. I sin undervisning sägs han ha lyft fram inte bara vad man skall komma ihåg, utan också vad man skall fundera över. Hans undervisning gav bestående intryck. Under vinjetten Lärare vi minns i Sällskapet Arosbrödernas årsskrift Arosiensis 2004 får vi veta att Liedgren i likhet med många andra lärare var begåvad med ett öknamn – han kallades Pelikanen. Varför sades inte. Var han som pelikanen i öknen genom sitt läroämne?
År 1921 blev Liedgren teologie doktor. Han var en hymnolog av rang, och kort efter sin 60-årsdag förärades han professorstitel. Liedgren var Wallinforskare. Han befattade sig också med den engelskspråkiga andliga sången, som gjorde sitt intåg i de nordiska psalmböckerna på 1920-talet. I sina Olaus Petri-föreläsningar i Uppsala i mars 1924 gick han igenom psalmens väg från senmedeltiden till den wallinska psalmboken 1819. Den nästan 600 sidor tjocka boken är fortfarande en givande läsning.
Åren 1934–1936 var Liedgren ledamot i den kommitté som arbetade fram 1937 års rikssvenska psalmbok. Förutom psalm 481 finns det i vår psalmbok ytterligare fyra originalpsalmer (338, 339, 356, 424) och en översättning (388) av honom.
Kompositör
Adam Drese föddes 1620 i Thüringen och dog 1701 i Arnstadt. Drese blev 1652 anställd som musiker (han spelade bl.a. kontrabas) av hertig Vilhelm (Wilhelm) av Sachsen-Weimar, och tre år senare, efter musikstudier under ledning av Marco Scacchi (i Warszawa) blev han befordrad till kapellmästare. Efter hertigens död 1662 fortsatte han som kapellmästare hos Vilhelms son, hertigen Bernhard, som tog med sig Drese till Jena. Under 1680- och 1690-talet verkade Drese i Arnstadt, hos det Schwarzburgska adelshuset.
Drese verkade även som lärare och borgmästare (i Jena). Han har skrivit en hel del vokalmusik, varav största delen är försvunnen. Under sin livstid blev han känd för sina koralmelodier till Georg Neumarks religiösa dikter (i "Das Poetisch-musikalische Lustwäldlein"). Melodin till psalm 481 är en av de mest kända av Dreses melodier.
Innehåll
Psalm 481 är skriven till evangeliet om den döve och stumme mannen i Mark 7:31–37. Psalmen uttrycker hur det är när människan vill tala med Gud och märker att hon inte kan be.
Liedgren behärskade konsten att skriva psalmer genomsyrade av bibelord. Den röda tråden i psalmen är Mark 7, men det finns också syftningar på andra bibelställen. Redan på psalmens första rad möter vi Jesus, Mästaren, som kallas ”Ord av evighet” enligt Joh 1:1: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.” ”Den stummes tunga skall jubla” (Jes 35:6). Ett eko av Ps 32:3 möter oss i vers 2 i orden ”tyst försmäktar”. Psaltaren uttrycker det så här: ”Så länge jag teg försmäktade mina ben vid min ständiga klagan.” ”När ni åkallar och ber, tacka då Gud” säger Paulus i Fil 4:6. Det genljuder i psalmens ord ”giv då glädjen röst”. I vers 4 talar Liedgren om ”din kärleks harm”. Månne han då tänker på den gången när Jesus blev förargad över att lärjungarna visade bort barnen (Mark 10:13–15)? Berättelsen om hur lärjungarna satt instängda av fruktan efter att Herren hade uppstått (Joh 20:19–25) återklingar i orden i vers 5: ”... nå / liksom du igenom stängda / dörrar in till de beträngda, / giva dem din ro / och din kraft till tro.” Den sista strofens ”Alla löftens Ja” finner vi i 2 Kor 1:20: ”Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom.” Psalmen avslutas effektfullt med Jesus-orden till den döve och stumme: ”Effata!”
Birgitta Sarelin
(Kompositörskommentar Boris Källman)
Referenslitteratur