Föregående
1.
Lik ängens sköna blomma,
som trygg på bördig grund
står ren och rik på färgprakt
i tidig morgonstund,
men förrän dag har svunnit
blir plötsligt mejad ner,
så lever mänskan sorglös,
tills ändens dag hon ser.
2.
Det synes mig att döden
är slåtterkarlen lik.
Allt faller för hans lie,
allt liv, all grönska rik.
Brodd, som på åkern spirar,
säd, som sin mognad nått,
själv rosen i sin fägring
får dela samma lott.
3.
Jag kan ej döden locka
att än mig uppskov ge.
Till världslig makt och ära
han minst av allt vill se.
Till var och en han kommer,
han ingen skillnad gör,
min vrede, mina böner
han lika litet hör.
4.
Jag vet dock att i himlen
min Frälsare jag har,
att Jesus Kristus lever
där hos vår Gud och Far.
Ty korsets död var seger
och dödens makt slogs ner.
Med Kristus får jag vandra,
han evigt liv mig ger.
5.
På Jesus vill jag tänka
och lita på hans makt.
Min sömn liksom min vaka
jag i hans händer lagt.
Han hjälper mig och tröstar,
mitt rätta liv han är,
han lindrar dödens smärta
och mina plågor bär.
6.
I Jesu namn jag lever,
i Jesu namn jag dör.
Då livskraften mig sviker,
han mig till målet för.
Så skrämmer mig ej döden,
den har ej makt därtill.
I Kristi kraft jag säger:
Kom, död, närhelst du vill.
