Föregående
1.
När med de dina, Frälsare, du satt
i heligt brödralag för sista gången,
då var du ej i bittra tankar fången
fast Judas smög sig bort och det blev natt.
Du tänkte ej på stavar, svärd och bloss,
du tänkte på de elva och på oss.
2.
Du tackade, du såg mot höjden opp
och dina ögon lyste himmelskt klara
när bröd och vin du helgade att vara
ditt kött och blod, som ger de sorgsna hopp.
För måltid som ger salighet och frid
dig, korsets man, ske pris till evig tid.
3.
Din milda stämma kallar mig vid namn,
jag är välkommen, jag som dig har svikit.
Nu trotset ur mitt hjärta vikit.
Du tillger allt och öppnar mig din famn.
Sin Herre själen möter. Inga ord
kan vittna rätt om friden vid ditt bord.
4.
Men, Herre, jag är ej din enda gäst.
Han tröstar även andra och jag känner
att du förenar oss till nära vänner,
att själ vid själ med starka band är fäst.
Jag gläds åt att min fröjd ej blott är min:
ni syskon ser som jag i himlen in.
5.
Hur kär är ej vår kyrkas altarrund!
Men ock vid andra altaren du lättar
betryckta själar, Herre, och dem mättar.
Din död är också deras tröstegrund.
Och därför ber jag som du själv har bett
att alla kristna måtte vara ett.
6.
Jag hör en fjärran sång och cittrors ljud.
Jag ser en syn: den stora vita skaran
som kämpat ut och räddad undan faran
är samlad inför dig till gästabud.
Skall jag nå dit? Skall mången saknad vän
jag sluta där i mina armar än?
7.
Jag tror det. Din lekamen och ditt blod
min kropp och själ till evigt liv bevarar.
Du leder mig och vårdar och försvarar.
Nytt hopp du tänder, ger mig kraft och mod.
I all min nöd är ingen verklig nöd
och glad förkunnar jag din offerdöd.
