Föregående
1.
O syndare, som säker är och trygger,
i syndens sömn och dödens dvala ligger,
vak upp och se dig om, det är hög tid,
ännu vill Gud dig vara huld och blid.
2.
Se, huru milt Gud Fader dig uppväcker
och sina fadersarmar till dig sträcker.
Försumma ej att ta hans nåd emot,
fast genom sen, dock redlig syndabot.
3.
När nådens tid en gång är helt försvunnen,
och du vid liv ej mera bliver funnen,
då är för sent, ty himlens dörr är stängd
till evig tid: o, vad förskräcklig längd!
4.
För den skull låt ditt hjärta väl betrakta
din dödlighet, på tiden noga akta.
Betänk vad lön en kristlig levnad får,
men vilken dom de onda förestår.
5.
Vad är ditt liv? En ström som snart förrinner.
Vad är din lust? En dröm som strax försvinner.
Din styrka? Stöd som faller självt omkull.
Ditt guld och gods? Till slut tre skovlar mull.
6.
Din ära? Dunst. Din fägring? Maskars föda.
Din klokhet? Flärd. Din konst? En tacklös möda.
Ditt höga stånd? En inskrift på din grav.
Din lyckas tid? Ett falskt och stormigt hav.
7.
Men vad är dygd? En kristlig kärleks övning.
Och vishet vad? En daglig hjärtats prövning.
Den frommes tro? Glad tillförsikt till Gud.
Hans samvetsro? Ett dagligt gästabud.
8.
Vad är hans kraft? Guds Andes nåd och ledning.
Hans levnads kall? En daglig dödsberedning.
Vad är hans död? En gång till Faderns hus.
Och arvet där? Lycksalighet och ljus.
9.
Betänk då, själ, vad glädje Herren giver
den som i tro och kärlek stadig bliver:
en evig ro, en oförgänglig fröjd
som redan här i hoppet gör dig nöjd.
10.
Betänk hur Gud är god som vill dig hjälpa,
hur listig Satan som dig söker stjälpa.
Fly synden som en orm, ett dödligt gift;
håll fast vid Gud och vid hans helga skrift.
11.
Giv noga akt att lampan icke slocknar
och syndens moln ej över själen tjocknar.
Och faller du, stå genast upp igen
och fly till Gud som till din bästa vän.
12.
Säg, Helge Fader, milderike Herre,
jag vet med mig att jag förskyllt, dess värre,
straff, onåd, död och helvete av dig,
om efter min förtjänst du dömer mig.
13.
Men fastän mina synder är så stora,
fast deras mängd som sand i havet vore,
så tog din Son dem alla dock på sig.
Och hans förtjänst jag nu tillägnar mig.
