Föregående
1.
Ni mänskobarn som här i världen
får skydd av samme Faders hand,
säg, varför kivas ni på färden
till ett och samma fadersland?
Ni har ej mer de bud i minne
som Herren gav oss, evigt god.
Ni äger inte Kristi sinne,
förgäves flöt för er hans blod.
2.
O människa, den vägen vandra
som Herren Gud har dig befallt,
att som dig själv du älskar andra
och älskar Herren över allt.
Om du blir kränkt skall du ej hämnas,
men övervinna ont med gott.
Vad du har lidit, det må lämnas
åt Herren, eller glömmas bort.
3.
Guds godhet du förgäves prisar
med böner och med sångers ljud,
om ej din mänskokärlek visar
att sann din kärlek är till Gud.
För honom fåfängt du begråter
din brist vid nådens altarfot,
om du din broder ej förlåter
vad han har brutit dig emot.
4.
Så var din trätobror benägen
till vänskap medan än är tid.
Gör gott då än du är på vägen,
om du vill komma hem i frid.
Gör gott ej blott åt den som lönar,
åt den som prisar dig igen.
Ge samma rum i dina böner
för ovän lika som för vän.
5.
Och föd den svultna, kläd den nakna,
slå upp för nödens barn din dörr.
Du skall ej själv din nödtorft sakna,
dig hjälper Herren liksom förr.
Då skall till sist i Faderns rike
du höra detta glada bud:
Det goda du har gjort din like,
det har du också gjort din Gud.
6.
Du gode herde som för fåren
gav ut ditt liv, vi ber till dig
om nåd att följa dig i spåren
på kärlekens och fridens stig.
Låt med var dag en större skara
förenas i din sannings ljus,
att det till sist må evigt vara
en herde och ett fårahus.
