1.
Bort, mitt hjärta, med de tankar
att din Gud har stött dig bort.
Håll dig fast vid Guds ords ankar,
bed – han hjälper inom kort.
Är från Gud i synd du skild
vill han ändå vara mild.
Fast din skuld förtjänar döden
frälsar han dig dock ur nöden.
2.
Också du, liksom vi alla,
är ju full av synd och brist.
Adams fall kom dig att falla
och Guds välbehag du mist.
Men om du till honom flyr
och du din forna ondska skyr,
skall du ej förgäves klaga,
bönen vill han till sig taga.
3.
Gud har sagt: Så sant jag lever
vill jag inte syndarns död,
men om han mot synden strävar
och förlossas ur sin nöd.
Ja, i himlen glädje rår
när en själ som vilse går
vet sig rätt till Herren vända,
till dem nåd som han vill sända.
4.
Ingen herde så kan leta
efter ett förlorat får.
Kunde du i sanning veta
hur Guds kärlek med dig går,
hur han följer på din stig,
vilsegångna, efter dig
för att frälsa och förlåta,
skulle du av glädje gråta.
5.
Intet hav så högt kan svalla,
intet djup så väldigt är,
intet regn så rikt kan falla
att den någon likhet bär
med den nåd som Herren blid
visar oss i all vår tid,
särskilt när vår synd vill föra
oss från Gud och så förgöra.
6.
Fatta mod, se, du skall finna,
du min själ som ängsligt går,
att din ångest skall försvinna.
Ingen nöd dig skada får.
All din synd och orenhet
kan mot Guds barmhärtighet
inte liknas eller nämnas.
Aldrig vill han på dig hämnas.
7.
Låt din nåd, o Herre, vara
alltid öppen för mig här,
och i nöden uppenbara
hur förlåtande du är.
Håll mig kär och väck du mig
att ock jag må älska dig.
Låt din Ande mig regera,
att jag inte syndar mera.