Föregående
1.
Naturen nu sig kläder
uti sin sköna högtidsskrud
och av din nåd sig gläder,
du världens skapare och Gud.
Den blomstertid är inne
med lust och mod och hopp,
du fröjdar mänskans sinne
och fyller jorden opp
med mången härlig gåva,
med fägring och behag,
att vi dig högt skall lova
den långa, sköna sommardag.
2.
Till dig sitt lov uppsänder
allt skapat, allt vad liv du gav.
Dig prisar lugna stränder,
dig prisar stormupprörda hav.
Den ljusa sommarnatten,
den klara källans språng
och alla strömmars vatten
och alla fåglars sång
och blixtens röda tunga
och stormens starka ljud
får natt och dag lovsjunga
ditt namn, du store Herre Gud.
3.
Hur mäktiga, hur visa
är dina verk, o Gud, kring mig!
Hur skall jag nog dig prisa,
hur skall jag, Herre, tacka dig,
att allting du har danat
så underbart och stort,
vad tanken än ej anat
har du för mänskan gjort.
Väl har oss synden drivit
ur Edens lustgård ut,
dock mycket skönt du givit
vår snart förgångna livsminut.
4.
Som markens blomster alla
vi växer fort och snart förgår.
Oss, Herre, nådigt kalla,
att vi din vilja väl förstår,
att vi oss ödmjukt böjer
för dina verk och råd
och så med glädje höjer
vårt lov för Kristi nåd.
Vi frälsningen har funnit
från all vår synd och brist.
För segern som du vunnit
vi prisar dig, o Jesus Krist.
