Föregående
1.
O människa, o vandringsman,
säg, vill du icke höra
när Jesus själv dig ropar an
och i sin gård vill föra?
Ej någon glädje lika stor
kan världen dig förläna,
som den att bo där Herren bor
och honom se och tjäna.
2.
För tung hans börda aldrig är,
hans ok är lätt att bära,
och ingen är för liten här
att verka för hans ära.
I tjänsten som han dig betror
skall ej hans bistånd fela,
och fast din bräcklighet är stor
kan Mästaren dig hela.
3.
Tänk icke att det är för sent,
att dagen är förliden.
Så har ej nådens Herren ment,
han som dig skänker tiden.
Se, porten skall ej slås igen
fast det är sent på dagen.
Nej, i den elfte timmen än
kan du i tjänst bli tagen.
4.
Men tänk ej heller: “Än är tid,
jag blott en stund vill dröja.
Först vill jag här i lust och frid
av världen mig förnöja.”
Du vet ej timme, ej minut
då dagen går till ända
och nådens tid för dig är slut.
Vart skall du då dig vända?
5.
Jag kommit sent, det vet jag väl,
till Jesus, jag som mången,
vid flärden fästad var min själ
och tröghet höll mig fången.
Jag kallades, men köttet stred
mot viljan, som sig röjde.
Jag såg och såg hur dagen led,
men tvekade och dröjde.
6.
Dock gläds jag att jag funnit den
som vill min brist förgäta
och lön ej efter gärningen,
men efter nåd tillmäta.
Nu, Jesus, håg och vilja stärk,
att jag mig ej må spara
men glad arbeta i ditt verk
och ta var stund till vara.
